Smaskande gäss i virvlande snö

En del dagar följer inte spåret, de spårar ur direkt. Och nu hade vi förmånen att få uppleva en sån igen. - Den är faktiskt inte riktigt slut, så än kan det hända saker.

Jag följer alltid exakt samma rutin på morgnarna, det gör både djuren och mig trygga. När händelse ett har inträffat så följer alltid händelse två direkt efter, ett tryggt och säkert schema.
Jag brukar göra så här:
Ta på mig skor, därefter jacka. Fylla upp vatten i hönshink och gå till hönshus. Öppna dörr, fylla upp hönsmat i annan hink och träda in i hönshuset. De vet precis vad som kommer hända härnäst, jag hör hur snattret och kacklet därinne stiger när jag tar i handtaget.
Schasa ut ankorna och se dem tulta i väg mot andra ladugården, mata hönsen, besikta ägglagret och ge mig iväg följande spåret av fjorton små simfotsförsedda hjulben.

Vid andra ladugården står redan ankgruppen och stampar. Vatten fylls upp, foder läggs fram. Ankorna och gässen har sin mat tillsammans för höns står inte ut med ankors bordsskick, så det går inte för sig att de äter tillsammans. Ankorna och jag konstaterar att det snöar, men ankorna bryr sig inte om sånt. Det finns inget dåligt ankväder, bara väder med vatten på marken och väder utan vatten på marken. Ankor är nästan alltid nöjda med sin lilla situation.
Då är det dags för självaste höjdpunkten på morgonen -gåssläppet.

Man öppnar vanligtvis dörren, helt enkelt, och gåsen och hans familj paraderar ut under trumpetfanfarer.
I dag trädde tre av fyra gäss ut, helt utan fanfar under missnöjd tystnad.
Det verkade förefinnas någon typ av problem i paradiset. När jag tittar efter i gåshemmet står där en tacka med två lamm. Hon är inflyttad efter som hennes dåliga familjeplaneringsförmåga har skänkt henne dessa två barn mitt under snöstormen. Hon trivs inte riktigt utan alla sina systrar och har därför valt att forcera sin grind och ställa till det rejält i ladugården. Nu iakttar hon och hennes avkomma mig (med all rätt) på ett rätt avvaktande sätt.

Var är då Maud? Var håller den fjärde gåsen hus? Ett svagt litet "tut" leder mig på rätt väg. Skrämd av den inbrytande tackan har hon flytt upp på foderbordet och därifrån dumpit ner hos smågrisarna. Där står hon och ser rätt dum ut. Smågrisarna står skälvande i ett hörn och förefaller paralyserade av skräck. De vet mycket väl vad en ilsken gåsnäbb kan göra med skinkor och trynen om man inte passar sig. Men Maud är inte arg, hon är bekymrad och ser ingen väg ut, "tut" säger hon igen och jag går och hämtar husse för kaoset ingår inte i mitt vanliga morgonprogram och jag börjar därför känna mig förvirrad.

Allt ställs tillrätta, i vindbyarna hörs brottstycken av ankornas samtal där de vandrar omkring i snön och rotar efter den vår de inte verkar sakna.

Vid tvåtiden får vi besök vid huset. Gässen kommer marscherande till ytterdörren i samlad klunga och det är mig de vill tala med. Jag går ut på trappan för att möta dem och lyssna till deras framställan. (-Roligt med gäss, när det är kallt ute blir de röda om näbben, precis som jag.)
"Nu är maten slut igen" säger Tut. "Ankorna äter oss ur huset, baljan är redan tom".  Gässen ser uppfordrande på mig. Tut väser lite för att understryka allvaret i flockens situation.
"Jag ska se vad jag kan göra" svarar jag och går in och hämtar skålen med pannkakssmet som blev över från frukost.
Pannkakssmet är, efter katternas mjölk, nog det godaste gässen vet och att se dem äta den är en syn för gudar. Snattrande och småtutande av förtjusning sänker de näbbarna i skålen och bubblandet övergår i ett klapprande smaskande när näbbarna åter vänds upp mot skyn och den gudomliga smeten sväljs ner. Pannkakssmeten rinner utefter deras kinder och krås. Jag iakttar dem en stund och tar sen med den tomma skålen in.

Härliga djur, gäss. Kan verkligen rekommendera dem.

/Starbäck